Förstörda män?

En relativt välskriven och intressant artikel kom till min kännedom via newsmill, artikeln väcker många frågor och ger få svar. Jag tänkte ägna en tid åt att besvara några, formar sport pojkar till skadade män? Kanske, vi vet att antalet pojkar som är "okänsliga" eller vars medfödda mentalitet är riktad mera mot brottning och "pojkaktiga" aktiviteter är fler än hos tjejerna, absolut inget som betyder att det inte föds några känsliga pojkar (vanlig missförståelse), tvärtom, det är bara en majoritet av oss som är skitstövlar. Och när KRISTOFFER N. (artikelns författare) drar slutsatsen att de vuxna vänner som inte varit i sportens värld inte är lika skadade som de som utövat sådana aktiviteter är rent ut sagt dum, som han själv beskriver var sport inget för honom, han hoppade av. Är det då inte en ganska bra slutsatts att de som hoppar av tidigt eller aldrig börjar är av samma mentalitet, logiskt är det mera självklart att det är okänsliga pojkar i sportens värld för att den passar dem bättre, eller kanske för att de föds till en majoritet och på så sätt beslagtar det som ligger deras psyke närmast.

Själv var jag en avhoppare, och blir i Kristoffer definition skadad ändå, visserligen var jag klassiskt pojkaktig som barn vilket kan förklara skadan.
Men som en skribent i en blogg som säger sig stå för logik och reson så säger jag inte att denna enskilda fakta är fakta över huvud taget. Poängen med min egen lilla berättelse är att som tidig avhoppare kom jag i stor utsträckning i kontakt med de andra avhopparna eller de som gråtit sig ur att börja, och inte en ända av säkerligen ett tjugotal pojkar i min egen ålder var något alls likt mig. Här var det inga brottningsmatcher eller pojkstreck trots att det varit så bland mig och mina vänner långt innan sporten kom till oss.

Och för att bli ytterligare mera personlig så måste jag säga att jag är fascinerad av att han klassificerar min personlighetstyp som skadad. Hade jag inte varit det känslokalla monster han beskriver hade jag antagligen varit upprörd nu, men som tur är för honom, eller mig (med tanke på hans yrke) så rycker jag på axlarna istället. För är det inte så att i mina ögon är han skadad, han hamnade i ett växthus istället för en fotbollshall och blev ganska olik mig, nu är jag inte arrogant nog att säga att han är skadad för att han haft en annan stimulans än mig. Det jag försöker få fram i detta inlägg är att vi är alla skadade, vi föds alla med en startpersonlighet, något som sedan formas av våra upplevelser under livet, men att säga att ens egna upplevelser/uppfostran skulle vara den rätta är bisarrt för allt är relativt, för hur definierar vi om en uppväxt är bra eller inte?
Alla föräldrar kommer förhoppningsvis säga att "det går bra för mina barn", eller att "de blir lyckliga", två saker som hänger ihop då vi vet (hur illa det än svider för oss fattiglappar) att rika människor statistiskt(!) är lyckligare. Så en bra uppfostran skulle alltså vara den som ger största möjliga chans till karriär eller ett jobb man trivs med. Och vad behövs för en hög lön, bra jobb eller ett trevlig jobb? Enligt kvinnorörelsen och media är det just klassisk manlighet, så utifrån det så är det dig det är synd om, inte för att du som till en hård värld (okej kanske lite) utan för att du inte fick de potential till att lyckas som så många andra (även om du som enskild person har lyckat ändå, men som du själv säger, just på grund av den "manliga" inställningen). Och skulle jag nu få den första kommentar på min nystartade blogg ber jag er att inte ta upp era definitioner av att pengar inte gör en rik, eller att han på något sätt har fått en bättre uppfostran, saker som kan stämmer men då de inte går att bevisa och inte är logiska är väldigt mycket mera osannolika, men kan ni hitta ett logiskt resonemang är jag väldigt nyfiken!

Frihetens död

ni som tittade på gårdagens skolfront fick antagligen en mindre chock, i slutskedets "debatt" scen fick vi veta att lärarförbundet, eller deras vice ordf Ann-charlotte Eriksson (som förhoppningsvis tog sitt ämbete på allvar och talade för lärarförbundet och ej sig själv) anser att aktiva sverigedemokrater på grund av sina åsikter inte får jobba som lärare även om hans åsikter inte synts till på jobbet.

På frågan "Är det lämpligt att en aktiv sverigedemokrat är lärare" slingrade hon sig givetvis som en mask för att inte svara, något hon lyckades med. Men för att lura vanligt folk men ändå säga sanningen säger hon att:
Om lärarens agerande gör att elever känner sig kränkta så är det rätt att säga upp honom
Men också att det kvittar vart dessa agerande tar plats (på jobbet eller på fritiden)

Så vad betyder detta? Att du fortfarande i det moderna Sverige kan du få sparken för dina åsikter och åter en gång försöker dessa utbildade personer att lura folk genom en krånglig retorik, och fungerar det? Ja, skolfronts forum svämmade över som vanligt när det kommer upp en kontroversiell fråga men denna fråga verkar sten död, det är först dagen efter, efter 9 sidor av debatt som jag kommenterar det faktum.

vetenskap och forskning

Oturligt nog kom jag i kontakt med en äldre artikel från Svenska dagbladet vid namn "Vi tänker, alltså finns vi inte", denna förfärliga artikel visar som alltid på den moderna socialismens förfall in i irrationalitet. Vi har i artikeln två akademiker varav en kallar sig själv genusforskare. Som medborgare och akademiker mår jag fysiskt illa av ett sådant bisarrt ord, under årtionden har vi haft en långsam men effektiv smutskastning av vad som är vetenskap. Något den vanliga människan måste förstå är att studera genus i samhället är i sig på inget sätt en vetenskap och att utöva det skulle vara en forskning är absurt.
Om jag lyckats samla några läsare till detta, mitt första inlägg vet jag att flera av er säkerligen anser att jag skulle vara allt från en simpel man till en galen antikfeminist för att att jag belyst ett problem. Så hur kan jag hävda dessa saker?
För att det är sant, vetenskap bygger på att undersöka och bevisa en hypotes, och forskning är att genom undersökning komma fram till en slutsatts som inte är vetenskap men som kan vara syfte för riktig forskning.
"Genusforskningen" lever inte upp till något av detta, det finns inget att bevisa då det inte finns något att mäta, eller jämföra. Och det är inte häller forskning då slutsatsen de kommer fram till är så vaga att den aldrig kan bevisas men de kan inte häller motbevisa.

För att ta ett enkelt exempel så kan jag forska fram att det kommer regna imorgon kl 12'00, detta är en hypotes som kan bevisas/motbevisas och är i sin grund vad som kan kallas forskning då jag utifrån fakta har satt upp en teori som kan studeras. I detta exempel skulle en genusforskare säga "det kommer regna kl 12'00", något som är så vagt att det inte längre är intressant och absolut inte vetenskap.

Min önskan är att om ni ska ta med något från detta inlägg så är det att en akademiker inte är en vetenskapsman och att kalla sig forskare gör en inte till det. När ni läser artiklar som denna tänkt då själva, "kan detta klassas som vetenskap?". Om svaret är ja, bra, värdera då om det är rimligt, men om svaret är nej, ta det då för vad det är, en fantasi och önskningar av en människa, något lika gärna ni själva kunnat göra.

Första inlägget

Hej och välkomna till Nyhetskvarnen, som namnet antyder är fantasin inte på topp men där den sviker kommer logik och struktur in, och det är just därför denna blogg finns och varför ni antagligen vill följa den. Vår värld svämmar över av åsikter och slutsatser, artiklar och uttalande som alla bygger på personers känslor. Därför finns jag ute på den stora webben, för att ge ett alternativ, en oas av logik och kunskap i detta hav av strunt. Detta är i sin grund min tanke och framtidsdröm för denna blogg och jag hoppas innerligt att ni kommer göra mig sällskap på resan!