Förstörda män?

En relativt välskriven och intressant artikel kom till min kännedom via newsmill, artikeln väcker många frågor och ger få svar. Jag tänkte ägna en tid åt att besvara några, formar sport pojkar till skadade män? Kanske, vi vet att antalet pojkar som är "okänsliga" eller vars medfödda mentalitet är riktad mera mot brottning och "pojkaktiga" aktiviteter är fler än hos tjejerna, absolut inget som betyder att det inte föds några känsliga pojkar (vanlig missförståelse), tvärtom, det är bara en majoritet av oss som är skitstövlar. Och när KRISTOFFER N. (artikelns författare) drar slutsatsen att de vuxna vänner som inte varit i sportens värld inte är lika skadade som de som utövat sådana aktiviteter är rent ut sagt dum, som han själv beskriver var sport inget för honom, han hoppade av. Är det då inte en ganska bra slutsatts att de som hoppar av tidigt eller aldrig börjar är av samma mentalitet, logiskt är det mera självklart att det är okänsliga pojkar i sportens värld för att den passar dem bättre, eller kanske för att de föds till en majoritet och på så sätt beslagtar det som ligger deras psyke närmast.

Själv var jag en avhoppare, och blir i Kristoffer definition skadad ändå, visserligen var jag klassiskt pojkaktig som barn vilket kan förklara skadan.
Men som en skribent i en blogg som säger sig stå för logik och reson så säger jag inte att denna enskilda fakta är fakta över huvud taget. Poängen med min egen lilla berättelse är att som tidig avhoppare kom jag i stor utsträckning i kontakt med de andra avhopparna eller de som gråtit sig ur att börja, och inte en ända av säkerligen ett tjugotal pojkar i min egen ålder var något alls likt mig. Här var det inga brottningsmatcher eller pojkstreck trots att det varit så bland mig och mina vänner långt innan sporten kom till oss.

Och för att bli ytterligare mera personlig så måste jag säga att jag är fascinerad av att han klassificerar min personlighetstyp som skadad. Hade jag inte varit det känslokalla monster han beskriver hade jag antagligen varit upprörd nu, men som tur är för honom, eller mig (med tanke på hans yrke) så rycker jag på axlarna istället. För är det inte så att i mina ögon är han skadad, han hamnade i ett växthus istället för en fotbollshall och blev ganska olik mig, nu är jag inte arrogant nog att säga att han är skadad för att han haft en annan stimulans än mig. Det jag försöker få fram i detta inlägg är att vi är alla skadade, vi föds alla med en startpersonlighet, något som sedan formas av våra upplevelser under livet, men att säga att ens egna upplevelser/uppfostran skulle vara den rätta är bisarrt för allt är relativt, för hur definierar vi om en uppväxt är bra eller inte?
Alla föräldrar kommer förhoppningsvis säga att "det går bra för mina barn", eller att "de blir lyckliga", två saker som hänger ihop då vi vet (hur illa det än svider för oss fattiglappar) att rika människor statistiskt(!) är lyckligare. Så en bra uppfostran skulle alltså vara den som ger största möjliga chans till karriär eller ett jobb man trivs med. Och vad behövs för en hög lön, bra jobb eller ett trevlig jobb? Enligt kvinnorörelsen och media är det just klassisk manlighet, så utifrån det så är det dig det är synd om, inte för att du som till en hård värld (okej kanske lite) utan för att du inte fick de potential till att lyckas som så många andra (även om du som enskild person har lyckat ändå, men som du själv säger, just på grund av den "manliga" inställningen). Och skulle jag nu få den första kommentar på min nystartade blogg ber jag er att inte ta upp era definitioner av att pengar inte gör en rik, eller att han på något sätt har fått en bättre uppfostran, saker som kan stämmer men då de inte går att bevisa och inte är logiska är väldigt mycket mera osannolika, men kan ni hitta ett logiskt resonemang är jag väldigt nyfiken!